Den här helgen spenderade jag och maken i Stockholm. På fredagkvällen åt vi en makalöst god middag på Hosteria tre santi tillsammans med fina vänner. Och igår så var det då dags att springa Lidingöloppet 30 km. Jag hade först inte tänkt starta eftersom jag har problem med mitt knä, men sen så tänkte jag att jag kan ju ändå starta och bara springa lite grann. Men jag borde ju ha känt mig själv bättre, jag vet ju att om jag väl startar så vill jag inte gärna bryta. Det tar liksom verkligen emot att inte slutföra något jag börjat. Så jag tog mig faktiskt igenom hela loppet, 30 km. Men jag lyssnade faktiskt på kroppen och gick långa sträckor när det gjorde allt för ont. Fast så tänker jag också när jag är ute i spåret att lite ont får det göra, det gör ont för alla att springa långt. Efter loppet var jag bara så glad att jag klarade det, och jätte stolt över maken som också fixade det!
På kvällen var vi ut och käkade med kompisar men oj oj så trött jag var. Ont i hela kroppen och inte direkt sugen på mat, jag kände mig inte som något trevligt sällskap. Och vi såg nog bra roliga ut när vi gick till och från tunnelbanan, för vi stapplade fram och trapporna var inte roliga att gå i ;). Gissa om det var skönt att få slänga sig i sängen sedan. Det här var en riktigt rolig grej att göra ihop med maken så jag hoppas att vi kommer att springa fler lopp tillsammans.
Men nu har visst Bron börjat.
Ha det gott!
Kram Jennifer
Grymt jobbat av er båda två.... kan förstå att kroppen värker, jag såg min bror idag och han är såååå stel i benen efter loppet :-(
SvaraRaderaHoppas kroppen och knät känns bättre idag
Kram Sandra