torsdag 26 februari 2015

Mitt liv pågår ju här och nu

Mycket tankar snurrar i huvudet på mig och jag känner mig ibland inte helt närvarande, känner nästan en typ av ångest. Och jag börjar känna att jag måste komma ur den nu. Jag måste börja leva på riktigt igen. Mitt liv pågår ju här och nu och jag måste ta vara på det. Jag bär för alltid med mig min bror i mitt hjärta och mår jag bra och är glad så mår han bra och är glad. Jag känner nu att jag verkligen vill leva som jag vill, göra sådant som får mig glad och må bra. Jag ska inte tänka så mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Jag tycker om att vara social, prata och skratta men tänker/känner att det inte uppskattas av alla, utan att de tycker att jag är "för mycket". Men om det är sån jag är ska jag då inte få vara så? Ska jag hålla igen? Jag gillar att blogga, "instagramma" och "facebooka", men vet att många tycker att det är helt meningslöst, men betyder det att jag, för någon annans skull, inte ska göra det? Jag känner av jantelagen. Men jag vill inte känna så längre. Jag vill våga vara jag utan att tänka på vad andra tycker och tänker om mig. Det är något jag verkligen ska ta tag i och jobba med nu.


Jag har ett sår inom mig som aldrig kommer att läka. Men jag måste lära mig att leva med det såret. Du kommer för alltid att vara saknad min fina storebror men jag kommer alltid att bära med dig i mitt hjärta och jag vill att det ska vara ett glatt hjärta så att även du får uppleva glädjen.

Ha det bra!

Kram Jennifer

torsdag 12 februari 2015

Ett hjärta av guld

Onsdagen blev en tuff dag. Jag hade en konstig känsla i kroppen hela dagen. Och att få se min bror var fruktansvärt jobbigt. Jag trodde att jag skulle tycka att det var skönt att få se honom en sista gång. Men det var inte min bror jag såg där i kistan, det var bara en kropp, ett skal. Min fina bror med ett hjärta av guld har lämnat sin kropp och lämnat denna värld. Jag skulle bara vilja få kontakt med honom, få veta att han har det bra där han är nu, få säga till honom hur mycket jag älskar honom och att han för alltid kommer att vara saknad. 


Det är så här jag minns dig min fina bror, med ett leende på läpparna och så varm och omtänksam.

Trots min hosta så gav jag mig ikväll ut i skidspåret. Jag åkte väldigt långsamt och bara 7 km, men det var skönt att få stå på skidorna igen. Och när jag får röra på mig så låter jag mina tankar flöda fritt och tårarna får rinna bäst de vill.




Ha det bra!

Kram Jennifer

måndag 9 februari 2015

Jobbig vecka

Yes, vi är friska!!! Eller ja, hostiga är vi fortfarande och jag har ont i luftvägarna, men idag blev det jobb och skola. Så himla skönt! 
Det blev en jobbig vecka, förra veckan. När jag bara är hemma sådär så blir det så mycket tankar som snurrar runt i huvudet som jag inte lyckas få väck. Visst är det nog så att det är tankar som jag behöver bearbeta så för den sakens skull är det ju bra. Men jag vill hellre bearbeta sådana tankar när jag tränar så att jag samtidigt får lite endorfiner i kroppen som gör att man mår bra efteråt. Nu har det mest bara känts ångestfyllt och jag vill fortfarande inte acceptera det som hänt.
På onsdag så ska jag få se min älskade storebror, jag har blandade känslor. Det känns konstigt att jag ska se honom livlös, se honom utan att kunna prata och få svar från honom. Men jag tror ändå att det är bra för mig på något sätt även att det kommer göra ont. 




Och gissa om jag längtar efter att träna nu. Men så länge jag har sådan här hosta och ont i luftvägarna så får det bara bli långsamma promenader. Men läsa om träning kan jag ju kalla fall göra :).


Alltså när jag ser bilder som ovan så vill jag bara ut och "kötta". Få känna pulsen stiga och musklerna jobba och gärna bli lite skitig.

Men nu ska faktiskt jag och maken åka iväg på bio. "Trevligt folk" ska vi se, som Borlängebo så känns det som ett måste att se den ;).

Ha det bra!

Kram Jennifer

fredag 6 februari 2015

Bitit sig fast

Jamen fy vilken himla sjukstuga vi har. Alltså mestadels har vi varit liggandes sedan i måndags och i princip inte orkat göra någonting. Jag trodde att vi var på bättringsvägen i onsdags eller jag försökte inbilla mig det i alla fall, så vi bakade lite chokladbollar. Men sen framåt kvällen var febern hög igen. Igår drog jag med mig barnen ut i bilen och körde till Burger King och köpte med oss mat hem. Tur det är vinter så man får ha mössa på sig så döljer man lite av hur eländig man ser ut. Vi var också tvugna att ta oss till polisen och fixa nys pass till kidsen. Hostandes och snörvlandes satt vi där, kändes inte jättebra med tanke på smittorisk, men vi vågade inte vänta längre och riskera att vi inte hinner få passen i tid. Men efter det var vi däckade igen med stigande feber. Idag har lillgossen haft hög feber, lilltösen i princip ingen feber men superhostig och jag lite feber, hostig och ont i bihålorna.  


Lite Uno orkade vi i alla fall spela idag, jag och lilltösen.


Nu håller jag verkligen tummarna för att vi blir friska. Jag brukar försöka tänka positivt och jag har varje kväll tänkt att "imorgon är jag frisk" men den här sjukdomen har verkligen bitit sig fast i mig. Men nu säger jag det igen "imorgon är jag frisk"!

Inte den roligaste läsningen, men vi har inte haft särskilt roligt. Säger som Alfons Åberg "Om man alltid har roligt så märker man inte att man har roligt ...
därför måste man också ha tråkigt ibland."

Ha det!

Kram Jennifer

tisdag 3 februari 2015

Däckade

Här hemma har vi riktig sjukstuga. Det började förra veckan med äldste grabben som åkte på hög feber och hosta. Sen var det makens tur och sedan i måndags är det jag och småkidsen som är däckade. 




Tankarna snurrar i huvudet på mig och jag blir trött. Jag vill fortfarande inte acceptera det som hänt. Jag vill att någon ska ringa mig och säga att det var fel, säga att min bror fortfarande lever.


Bild från Pinterest.

Kram Jennifer